Skrattar & gråter
Ja nu sysslar jag nästan med detta på samma gång!
I torsdags va jag på "medarbetskapsträff" med jobbet och det handlade om motivation, självförtroende, självbild med mera.
Jag har ett gott självförtroende när det gäller mitt jobb (i privatlivet är de väl sisådär), men på jobbet är jag säker på min sak. Men då i torsdags när de frågade va som gav mig motivation så brast det för mig. tårarna sprutade.
- "mina arbetskamrater ger mig motivation, men korrdinatorerna tar bort den, sura och griniga och orättvisa, alla dessa negativa telefonsamtal och det enda man hör från andra avdelningar är negativt. JAG ORKAR INTE MER! Det spelar ingen roll hur många patienter eller hur tungt de är jag orkar inte vara negativ och lyssna på detta, orkar inte kriga mer"
och efter det, för minsta lilla så grät jag, vi kom inte så långt i vårt möte men jag tyckte det va väldigt skönt.
Igår när jag kom upp på avdelningen och kollade i mitt fack så började jag nästan skratta, blev så jävla lycklig!
Jag ska få läsa "Palliativ neurosjukvård" om jag lovar att bli PAS alltså patientansvarig sjuksköterska för dessa patienter tillsammans med några andra! SJÄLVKLART! Annars är de ju liksom ingen mening att gå den om man inte får jobba med det sen!
Så just nu så båda jag skrattar och gråter när de kommer till mitt jobb!
Men säga va ni vill, avdelning 53 är allt jävligt bra!
